Benjamin
Benjamin fyllde 2 år i augusti. Han är en sån vilding som en två-åring ska vara.
Eller han var det.
Han har glasögon och han liknar en mini-Harry Potter. Han ser väldigt dåligt med ena ögat och hans mamma blev helt utom sig av oro när det upptäcktes. Han är uppfostrad att sitta ner när han äter och att ta folk i hand när han hälsar.
Eller så var det.
Han skrattar och skuttar mycket och älskar att gunga och gå och titta på får och andra djur på 4H med mamma och pappa. Han kommer hem alldeles rosig om kinderna.
Eller han gjorde det.
Han älskar korv. Passa er om ni grillar, all korv ni har hemma försvinner i hans lilla mage. Utan tillbehör.
Eller det gjorde det.
Han älskar Paddan, hans några månader yngre kusin som är jätterolig att reta gallfeber på genom att ta hans mössa och jacka och springa iväg med dem och han älskar att få köra lite Paddans barnvagn och leka stor och få honom kikna av skratt genom att låssasramla framför honom.
Eller allt det där, det var roligt.
Han älskar leka mormors lilla kråka och tjuter ett förtjust "diiiket" när jag i slutet av ramsan hänger honom upp och ner längs mina ben och han älskar att jag låter honom hoppa på sängen eller soffan när hans mamma inte ser, fast han avslöjar mig alltid med ett missnöjt "hoppa!" när jag till slut tar ner honom. Han får alltid undersöka påsarna jag brukar ha med mig för han vill se ifall jag har något till honom. Oftast gör han något fynd.
Eller han gjorde allt det där.
Nu lär han inte få gå ut och se på fåren. Det blir nog inte många skutt där han är. Inte magen mätt med korv heller. Ingen Padda att leka med. Inget diiiket. Inget hoppa. Inga fynd i mormors påsar.