17 okt

Uppdaterar:

Jag har efter denna en hel veckas - välförtjänade, vill jag påstå - vila och relativa lugn skaffat mig tillgång till nätet och kollat igenom mina mail och uppdaterat mig någotsånär. Uppdrag granskning har visats både en och två gånger. Jag har släppt in er in i mitt vardagsrum och alla som vill kan följa med mig i händelserna under denna svåra månad som förflutit, men jag tänker inte berätta mer om det som Fia och Munir har berättat för mig, inte som det är nu iallafall. (Några svar på frågor du kanske har får du ändå i intervjun i Uppdrag granskning http://svtplay.se/v/1729711/uppdrag_granskning/del_8_av_16) Fia och Munir kan berätta mycket bättre själva. Det skulle ändå bara vara andrahandsuppgifter, vilket innebär risk för feltolkningar. Det har varit nog av felaktigheter, andrahandsuppgifter och feltolkningar i denna historia. 

Dessutom måste man se detta ur ett familjeperspektiv. Relationsperspektiv. Jag ÄR en väldigt stark mamma. Kanske lite för stark. Fia är en väldigt stark dotter. Kanske lite för stark. Jag vill veta var hon är, vad hon gör och hur hon mår. Mest hela tiden. Och hon tycker att jag är jobbig och vill bara skrika: Lägg av morsan, jag är vuxen nu. Men hon biter sig i tungan av kärlek. Om jag ska vara helt ärlig så har jag också gjort några av mina resor och mina dumheter utan mammas vetskap. Men jag tog väldigt små risker och jag hörde alltid av mig och kollade att allt var ok hemmavid. Min mamma behövde inte kämpa för att få tag på mig igen som jag har behövt kämpa för att få henne - och hennes familj - hem. Levande. I mina ögon består hennes brott av att hon åker nånstans alls utan att berätta för mig. Jag ska veta vad hon gör för att skydda, varna och bereda så att hon har det bra där hon är. Så småningom kan jag nog släppa det. När hennes son är 17-19 år tror jag att hon förstår mig betydligt bättre!

Medias bild av henne är fullkomligt vriden och vansinnig - och hon dömdes av media medan hon friades av pakistanska myndigheter som även bad dem om ursäkt när de skulle åka hem.  Svensk media däremot har INTE bett om ursäkt. Ingen har heller konstaterat att det ÄR inte ett brott att resa till vilket land som helst. Fast man måste ha visum till vissa länder. Jag hoppas att någon vettig och sanningsenlig journalist till slut vinner deras förtroende så att de kan berätta. Förutom att de båda mår rätt dåligt är just denna enorma förtroendebrist mot journalister förhindret för ett direkt uttalande eller en direkt kontakt med dem, som det är nu. De litar inte på journalister.  Däremot vill åtminstone Fia gå igenom alla artiklar som skrivits om henne och jag hoppas att hon själv orkar rätta till felaktigheterna och osanningarna i dessa, jag ska iallafall uppmuntra henne till det. Det blir ett digert arbete, för det är rätt lite sanning i artiklarna! Jag kunde redan mycket tidigt i händelseförloppet själv se att flera fakta eller omständigheter har beskrivits på ett helt felaktigt sätt. Även hur hennes pappa dog har återberättats på ett felaktigt sätt, vilken nytta och nyhetsvärde den felaktigt berättade historien om hans förolyckande vid ett strandbad man nu trodde skulle ha efter tio år är för mig en gåta! Tyvärr en sårupprivande gåta.

Pressetiken har lyst med sin frånvaro i rubriker och inte minst i namngivning och bildpublicering av en så ung person som en 19 år gammal flicka. Hon mår inte bra rent fysiskt och hon har inte sett allt som skrivits än, för att jag ville skydda henne en tid för att låta henne återhämta sig något, men ändå har hon uppfattat det oetiska i detta, vilket så många andra inte uppfattat, av den enda artikel som hon läste när vi köpte en tidning när vi var ute och handlade. Det var artikeln om att Säpo "förde bort dem till hemliga samtal mitt i natten". Hon läste i kolumnen som berättade kortkort vad som hade hänt under händelseföroppet. Hon sade att varenda kortkort ruta innehöll en, eller flera, felaktigheter. Jag däremot reagerade på rubriken: Här förs de bort av Säpo till hemliga samtal. Dumheter: jag kontaktade Säpo och bad dem att ta ut Fia och hennes familj via en särskild utgång för att de skulle slippa media. Och eftersom Mehdi Gezali kom med samma flyg fick han följa dem, och kom lindrigt undan från media, han också. Jag fick inte ok från Säpo på en gång heller utan fick be dem ett par gånger om denna tjänst, som jag tackat hjärtligt för både på plats och senare och som jag tackar även på detta sätt, om de nu läser detta, vilket jag betvivlar. De lär inte vara så intresserade av mina skriverier.

Må våra journalister lära sig att uppskatta yttrandefriheten genom att återge det som är vederhäftigt och inte gissningar, att vara noga med sina källor och söka att kontrollera fakta - eller tiga när man inte vet om det man skriver är sant eller inte. Eller skriva åtminstone i sina egna anteckningar att man inte riktigt vet om man är rätt ute eller inte... Det borde väl iallafall vara en tankeställare, eller hur? Om man är sann mot sig själv.

Yttrandefriheten är en av våra viktigaste rättigheter, utan yttrandefriheten är vi inte längre ett öppet samhälle. Men yttrandefrihet är inte synonymt med frihet att hitta på spännande historier för att sälja lösnummer. Yttrandefrihet är granskande av makthavare, försvar och skydd för den vanliga medborgaren och sanningssökande i vardagens händelser samt information och kunskapsspridning för samhällets utveckling och medborgarnas väl och ve. Ett fritt samhälle behöver fria medier. Fria från beroende av makthavare men också fria från fördomar, osanning och spekulationer. Under denna historia höll även några av landets mest tillförlitliga medier på med spekulationer - och uppgav direkta faktafel och använde ofta ord som "mina/våra källor" utan att kunna precisera vilka dessa källor var.

Jag har självklart under denna månad på olika håll träffat på sanna journalister som har de ovanstående värderingar som jag efterfrågar. Sådana som söker svar och sanningar tills de funnit dem. Tack för att ni finns, ni ger mig hopp om framtiden i vårt samhälle. Ni är demokratins stöttepelare. En stor virtuell blomsterbukett till er! 

Helena Benaouda

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

PS Vi lär återkomma till vardagen så småningom, men journalister som bankar på dörrar eller smyger i knutarna får inga intervjuer kan jag lova.

Helena Benaouda

10 okt:

Fia och hennes familj är på väg hem

- Men vi kommer inte åka till någon av de av media kända adresserna - däremot finns det någon som ser till adresserna och polisanmäler eventuella störningar.

28 aug - 10 okt

Fia och Benjamin är fängslade i Pakistan

Jag satt på tåget på väg hem när telefonen ringde: " Hej, jag är en journalist på blablatidningen (minns inte vilken tidning) och vill fråga dig om din dotter som sitter fängslag i Pakistan?"  - Va?!?!? Vad säger du, människa?  Hon är  på omra, sade jag, i Saudi-Arabien. Hon har ringt flera gånger därifrån. Och mailat. Och smsat.

Det var så det började, för mig, den 11 september. Det bankade på dörren fram till 12 på natten. Journalister. Det polisanmälde jag. Dagarna som följde kunde jag inte gå ut.

Sedan dess har jag mitt liv varit ett kaos. Återigen! Och för några dagar sen fick jag ett hotbrev där man tyckte inte att jag skulle skriva något på denna hemsida. Jag hade inte tänkt skriva något, i allafall inte innan  jag har fakta och något konkret att skriva om. Jag vill inte spekulera. Men eftersom jag blir hotad om jag fortsätter skriva på denna hemsida så måste jag ju självklart fortsätta skriva! Jag har aldrig velat att göra så som dessa rasistextremister vill så då har ni dem att tacka för att jag börjar skriva och publicera detta redan nu - innan jag har all fakta i handen. Men jag skriver inte om det jag inte vet helt säkert. Det verkar ju vara journalisternas gebit, medan en stor del av mina tankar och den informationssökning som jag ägnar mig åt förblir opublicerat, tills jag vet. 

Jag kommer så småningom att visa och länka till både vänliga och hatiska mot Fia - och mig. Vansinniga teorier. Vilda gissningar. Konstiga artiklar om hennes tonårsförflutna. Om hur hennes pappa dog. Självklart har media återberattat med både kryddor och direkta fel och mixat allt med några sanningen korn. Jag rättar till undan för undan och bekräftar det som stämmer och avfärda det som inte stämmer i uppgifterna. Jag har inte velat tala med media om hennes livsstory eller annat som inte känns väsentligt, inte nu. Jag har inte tid med tomt prat nu. Jag har bara tid att försöka hitta nån eller något som kan hjälpa Fia och Benjamin hem.