2007-03-28, på natten: FIA KOMMER HEM!
Plötsligt och chockartat telefonsamtal halv ett på natten från UD: hon kommer hem! Vågar knappt tro.
Jag kommer att diskutera med henne om hon vill att denna hemsida ska publiceras i sin helhet eller inte. Jag gör det gärna, jag vet ju att hon inte är det enda barnet som skickats till ett koncentrationsläger. Kanske kan hennes berättelse hjälpa andra.
Jag vet ännu ingenting om hennes fästman. Inte heller om de andra svenskarna som är fängslade.
2007-03-28, lunchtid: FIA ÄR HEMMA!
Vi sitter och pratar, hon har berättat lite om sina upplevelser.
Hon är medtagen, gul i ansiktet och ett tiotal kilo lättare, hennes muskler har förtvinat en del i och med att hon inte fått röra på sig något, utan har suttit inlåst. Hon fick inte gå på toaletten och hon fick därför väldigt ont. Hon blev slagen med en käpp när hon krävde att få gå på toaletten. Hon har ett stort ärr i ena armen efter ett insektsbett som hade blivit infekterat och som hon lovats men inte fått vård för. Hon har inte utsatts för sexuellt våld.
Hon berättar att svenskarna behandlades mest illa av alla, men den senaste veckan har man plötsligt börja behandla fångarna bättre. Hon tror att det är för att Etiopien kritiserats hårt i media.
Jag kan förtfarande inte tro att hon är hemma och sitter där mittemot mig vid köksbordet - och läser en dikt som hon skrivit till mig den 20 februari - på toalettpapper med en lånad penna!
2007-03-30 FIA ÄR TRÖTT OCH LEDSEN FÖR ATT DE ANDRA SITTER KVAR
Vi tillbringade det mesta av gårdagen på sjukhuset, för att ta olika hälsoprover. Hon somnade en stund på britsen - och vaknade när två manliga sjukvårdsanställda talade högt utanför undersökningsrummet, ryckte till och sade: Jag trodde jag var i Etiopien och att de där männen var vakter. Det känns nästan konstigt att veta att man kan gå hem härifrån i lugn och ro och att soldaterna inte är här för att ta mig någonstans igen.
Fia är väldigt orolig för dem som är kvar i Etiopien. Givetvis speciellt för fästmannen. Det är jobbigt att inte veta hur han har det nu. Hon har skuldkänslor för att hon är i trygghet och kan äta och dricka vad och när hon vill. Gå och komma som och vart hon vill, inte vara inlåst i en liten bur som han är. Få tala med sin familj. De som är kvar där har inte möjlighet att kontakta sin familj och deras släktingar vet inte om de är levande eller döda. Så hade hon det också, och det var jättejobbigt för henne att veta att jag var orolig för henne och visste inget om henne. Hon förstår inte hur någon som inte anklagas för något kan hållas helt avskuren från omvärlden. Två etiopiska soldater sitter nu fängslade för att de hjälpte fångarna ringa hem. Hon förstår inte varför barn och höggravida kvinnor fängslades. Hon trodde att hon skulle få hjälp i Kenya, där hon sökte skydd. Hon hade ju fått höra att det fanns en svensk ambassad i Nairobi. Men hon skickades tillbaka till ett krig tillsammans med många andra kvinnor och barn.
"Det var som ett koncentrationsläger och jag kände mig som Anne Frank när jag skrev en liten dagbok på toalettpapper", säger hon. Hon gjorde även en egen liten almanacka på toalettpapper för att hålla reda på vilket datum det var.
2007-04-01 FIA TÄNKER PÅ SITT NAMNE
Fia tänker på sitt namne i Etiopien. Den lilla 7 månader gamla babyn Safia, med svensk pappa, Othman från Rinkeby, och somalisk mamma. Någon amerikansk specialist som flögs till platsen tog babyns DNA från hennes saliv, hennes fingeravtryck och foto för att ha det kvar i deras register ifall hon skulle någongång i framtiden begå något brott. Likadana prover togs på alla - barn, kvinnor och män - alla utom etiopiska fångar. Är sånt där tillåtet överhuvudtaget undrar hon.
2007-04-05 KONTAKT MED EN ÖDESKAMRAT
Via denna hemsidans mailadress har vi fått kontakt med en av Fias ödeskamrater, emiratiska Kamilya som aldrig tidigare besökt Somalia och som hade giltigt visum Kenya - och skickades från Nairobi till Mogadishu bakbunden, och sedan vidare till Addis Abebas koncentrationsläger. Vi fick höra från Reprieve att en av de fängslade var kristen, och hade ingen anknytning med muslimer, men kanske trodde soldaterna inte på henne när hon sade det. Vi fick även höra att den lille pojken som försvann i bushen har hittats och återförenats med sina småsystrar i USA. De tre barnen bor hos sina morföräldrar.
Etiopien säger att 41 personer sitter fortfarande fängslade och att 29 av dessa ska släppas. De säger också att en "kompetent militärdomstol" ska döma de resterande 12. Fia vet att det på koncentrationslägret fanns 11 kvinnor och 11 barn. Männen som flögs tillsammans med henne från Mogadishu den 5 mars var ca 20. Flera andra män och en kvinna kom senare till koncentrationslägret. Det finns alltså skäl att ifrågasätta antalet fängslade. Det kan vara fler som etiopierna, eller andra som var på plats, gömmer. ICRC menar att antalet fångar kan uppgå till 200, och att det finns flera hemliga fängelser.
Militärdomstolen som etiopierna pratar om var en fars. Tilldragelsen ägde rum den 13 och 14 mars, då de fängslade togs till en byggnad en bit från koncentrationslägret. Det fanns inga advokater och de tilltalade fick inte uttala sig. Det enda som frågades och som de fick svara på var vad de hette, vad deras nationalitet var, vad deras fäder hette och vad deras ålder var. Inget mer. Hela "rättssalen" var en enda röra. Domarna (?) hade någonslags svarta kåpor på sig och det fanns militärer som vakter vid tillställningen. Inga bevis framlades, inga åtal, inga misstankar delgavs. Fia fick höra att domstolen skulle döma dem antingen att vara krigsfångar eller illegal combattants och att domen skulle falla den 13 april, nu på fredag. Några andra alternativ fanns inte. Skyldig eller skyldig. (Men observera att förhörarna sade till Fia lite senare att hon inte var misstänkt för någonting alls!)
Den enda nytta som Fia hade av "rättegången" var att hon fick se, eller rättare sagt observera noga sin fästman, eftersom de befann sig i samma rum. De hade inte fått vara i samma rum under hela den tid som de varit fängslade. De fick inte tala med varandra, men hon kunde se att hans hals var täckt av blåmärken, som om man försökt att strypa honom. Han hade djupa sår, både nya och gamla, runt handleder och anklar. Hans ansikte var trött, slitet. Han var utmärglad, bara hälften av sitt gamla jag. Fia satt och undrade vilka andra spår av tortyr hans kropp har. Uttalandet>
Etiopiska tv-nyheter har visat ett inslag med fångarna. Fia kommenterar: "Ja men toppen då, om de nu plötsligt har mänskliga rättigheter kan de som fortfarande är misstänkta väl få en advokat som de själva väljer, och alla träffa ambassaden, få kontakta sina familjer - och resten ska komma hem eftersom det nu råkar ingå i mänskliga rättigheter att inte hållas fängslad utan att vara anklagad för något. Så jag förväntar mig att min fästman ringer mig omedelbart - eller att jag genast får ett telefonnummer att ringa till - och att han kommer hem med nästa flyg! Först då kan jag tro att han fått åter sina mänskliga rättigheter.
Spektaklet och pratet om hur Etiopien respekterar mänskliga rättigheter blir ännu mindre trovärdigt när man hör fängslade barn skrika i bakgrunden vid intervjuerna."
2007-04-14 OM SÄPO OCH UDs SAMARBETE
Säpo och UD har sagt att de har samarbetat för att få tillgång till fångarna. Deras samarbete vet ju Fia inte några detaljer om, men hon säger att fångarnas allra första kontakt med Sverige faktiskt var Säpo, och att alla de svenska fångarna var glada över att få träffa dem! Fia känner inte till att Säpo skulle ha genomfört några förhör med fångarna, i varje fall förhördes inte hon av Säpo.
2007-04-21 FIAS VÄNTAN
Fias väntan är lång och det är jobbigt att inte riktigt kunna planera framtiden. Många praktiska saker pockar på och behöver lösas. En så enkel och självklar sak som att kunna gå på mödravårdscentralen blev ett problem. Amerikanerna stal och behöll ju hennes id-handlingar, och vi har inte ännu hunnit få de nya så en mindre elegant och flexibel barnmorska vägrade prata med henne med motiveringen att hon inte kunde visa id-kort och dessutom konstaterade att Fia efter redan en treveckors långa väntan på en tid hos henne, skulle få vänta en till evighet för att få en ny tid. Samma barnmorska hade vid första telefonsamtalet när jag berättade att jag hade en gravid dotter på 17 år sagt att hon behövde ett tillstånd från Socialstyrelsen. Jag sade då att babyn kommer nog ut den dagen den vill, vare sig han får ett tillstånd att födas eller ej. Med andra ord råkade vi få kontakt med en barnmorska utan öron i första omgången. Vi fick dock en bra start hos en annan mer flexibel mödravårdcentral där man åtminstone hade vett att tala med henne, kontrollera hennes alltför låga hemoglobin och ge lite goda och lugnande råd.
Den väntade babyn kommer i augusti och det mesta av Fias tankar går till detta. Hon är ledsen för att Monir, pappan till barnet, inte fick vara med och känna de första sparkarna, inte se ultraljudet och höra babyns hjärta slå. Hon är rädd för att Monir inte kommer att vara här till förlossningen. Ledsen för att hon inte riktigt kan planera för sitt boende och sitt liv eftersom han inte är här. Han skulle vara här och jobba för att få ihop till deras egen och barnets försörjning. Tur i oturen är att han ju har ett arbete att komma tillbaka till, hoppas bara att arbetsgivaren har fortsatt tålamod att vänta in honom. Dröjer det för länge kan han missta arbetet.
Det mesta av Fias dagar har gått till att svara på frågor från MR-organisationer, läsa rapporter och rätta till sådant som har missuppfattats. Det är detaljer, men ibland kan detaljerna vara viktiga: Som till exempel att burarna som männen hålls i är av plåt, inte av hönsnät, som vissa tidningar och rapporter skrivit. De är av plåt och den enda ljuskällan kommer från dörrens små springor som dem inte lyckats täta igen. (Det kanske hade blivit ett missförstånd då hon sade att de var som någonslags hönsburar. Då tolkades det felaktigt som det var hönsnät.) På dagarna är burarna kokheta och på nätterna är de iskalla. När Fia var där var det regnperiod och det åskade mycket. Ett åsknedslag i en bur kunde döda dem alla, då burarna sitter ihop. Hon kunde se Monir två gånger per dag när de öppnade dörren till buren för att han skulle kunna äta. Hon kunde se att han var bakbunden och att de tog bort handfängslet när han skulle äta. Hon försökte passera buren alltid när hon kunde just när han åt för att hon skulle få en glimt av honom, och han av henne. Efter att det var klart att fångar skulle få börja åka hem, blev de lite försiktigare med vad de gjorde med fångarna. Vakterna fick äntligen en order att låta handklovarna sitta fram istället, denna order handlade främst om svenskarna, för det var oftast bara dem som var bakbundna.
Ett annat missförstånd var att Konflikt, radioprogrammet, sade att kvinnorna bodde i tält. Det stämmer inte, kvinnor bodde i celler. Förhören hölls i en annan, någonslags civil byggnad på 20 min bilresa från fängelset. Det var där som kvinnor som förhördes kunde höra hur männen som förhördes i andra rum skrek och grät.
Precis som jag oroade mig för hur min dotter skulle vara när hon återvände, hur illa skadad fysiskt eller psykiskt oroar vi båda oss nu för hur illa skadad Monir är, fysiskt eller psykiskt.
Givetvis har min dotter inte erbjudits någon hjälp - jag har själv suttit med henne och gått hålögd till jobbet efter många långa nätter då jag lyssnat på berättelserna om lille 9-åriga Mohamed som försvann i bushen. Om hur denne Mohamed försökte trösta henne genom att ge henne blommor och plocka några bär i bushen som han gav henne när hon var som sjukast, om kool-aid som Mohamed sparade till sin redan döda mamma, om flodvatten med grodor i som hon drack för att överleva, om hur hon själv opererade sin egen infekterade arm på fängelset i Mogadishu. Om stenar och insekter i "maten" hon fick i fängelset i Mogadishu. Om den dödligt giftiga ormen som dinglade en dag över hennes huvud och som hon knappt brydde sig om att ge en blick åt, eftersom hon var för sjuk och svag att ens röra på sig. Om myrorna och om gråsuggorna som täckte marken. Om hur hon bands så hårt under transporterna att det tog lång tid innan hon återfick känseln i armarna. Om hur underbart det var att få en tugga äpple en gång. Om hur hon blev förolämpad av etiopierna och hur hon då "fick hjärnsläpp" och började skrika och gorma åt dem i stället och inte tystnade innan de hotade att tortera Monir hela natten, och tvinga henne att se på. Om hur soldaterna riktade sina vapen mot dem och hur hon då höll i den fyraåriga amerikanska flickan. Om såren på Monirs hals och hand- och fotleder. Om den storvuxne jamaikanen/amerikanen som amerikanerna tagit dit för att misshandla fångarna. Om att hon inte ville åka hem och lämna Monir där. Och mycket, mycket mer. Allt i en enda röra, som det faller henne in. Ibland är det sorgligt, ibland gastkramande och skrämmande, ibland dråpligt. Men jag vet en sak. Jag har en mycket, mycket speciell dotter med enorm inre styrka.
Så hon är mindre illaberörd än man skulle tro av att ha lärt sig att UD och samhället i stort inte fungerar som det ska, att sjukvården inte fungerar så bra längre här i Sverige. Av att segregationen och diskrimineringen ökar så att vissa som råkar illa ut får hjälp och stöd, men inte andra. Hon skakade bara på huvudet när jag berättade för henne att den svenska ambassaden i Etiopien frågade varifrån hon egentligen kom, eftersom hon har "ett utländskt namn"! Jag svarade då "Från Karolinska". Fia sa: "Om de nu vet var det ligger, ja..." Jag tror att hon fixar detta nog ändå. Själv. I framtiden, de gånger när hon inte får sin rätt, när hon oundvikligen, återigen kommer att diskrimineras på grund av sitt utländska namn eller något annat kommer hon nog att se ner på dem som diskriminerar henne och tänka på vad allt hon har överlevt och tycka, eller säga att de är bara mesiga...
Jag vet inte om det är bra eller dåligt att hon reagerar så. Kanske bra för henne på kort sikt. Men det är nog ingen bra signal om vart vi är på väg här i Sverige.
Om varför hon åkte till Somalia säger hon att hade hon vetat om hurdan situationen var, hur det var där, skulle hon inte åkt föståss. Men sen säger hon sådär underbart och urjobbigt kristallklart och tonårstrotsigt: "Men jag fattar ändå inte varför man inte skulle vara fri att åka vart man vill här i världen???!!!! För även om Somalia var ett katastrofställe kan det väl inte vara brottsligt att åka dit, eller??? Och vad har det att göra med någon alls vart jag åker???.... ......Jo... med dig kanske då.... mamma..." kommer det sedan lite överslätande.